Örtmedicin

Användningen av medicinalväxter är förenat med risker. Att gå ut i skogen och plocka medicinalväxter som man sedan gör preparat av är inte helt riskfritt.

Några av örterna och deras användningsområden:
Aromatiska varianter av salvia används ofta i huskurer mot hosta. Mindre aromatiska blad används inom folkmedicinen för att försöka lindra många olika sorters inflammationer.

Kyndel har en positiv inverkan på matsmältningen och är därför särskilt omtyckt i svårsmälta maträtter.

Backtimjan har sedan gammalt använts i form av te, extrakt och kryddpåsar mot mag- och tarmbesvär, vid hosta och astma liksom till ingnidning vid reumatism, kontusioner och vrickningar. I folkmedicinen har kryddan spelat en betydande roll – och dessutom har den ansetts ge ett gott skydd mot både djävulen och häxor.

Basilikablad används helst färska, då en del av de aktiva ämnena går förlorade vid torkning. Ämnena i bladen verkar kramplösande och lugnande.  Förr i världen ordinerades basilika som medel mot hysteri. Färska, finfördelade basilika blad verkar dämpande på hudirritationer.

De arabiska läkarna uppskattade dragon som läkeört. I Europa avtog efter hand intresset för dragonörten som medicinalväxt, men i gengäld kom den att inta en viktig plats bland kryddväxterna. Hackad dragonört på grönsaker, fisk eller kött ger en angenäm smak åt maten och verkar aptitretande och främjar matsmältningen.

Kryddsalvia rekommenderades varmt av Hildegard av Bingen. Som medicinalväxt kan örten brukas  som desinficerande medel, malmedel och skönhetsmedel, men framför allt drickas som te. Kryddsalvia hämmar svettutsöndringen och minskar mjölkproduktionen vilket underlättar avvänjningen av bröstbarn. – Den verkar dessutom blodsockersänkande.
Men OBS! Ett alltför stort intag av kryddsalvia kan framkalla förgiftningssymtom. Örten (i likhet med malört) – innehåller det giftiga ämnet thujon.

Under medeltiden trodde man att kungsmyntan (oregano) kunde skydda såväl mot det onda ögat som mot häxor och djävlar. Den används än i dag inom folkmedicinen som svett- och urindrivande, magstärkande, väderdrivande, menstruationsbefrämjande och kramplösande medel.

Mejram kom under medeltiden och odlades flitigt som läkeväxt i klostrens örtagårdar.

Redan under antiken var flera myntaarter uppskattade som läkeväxter och kryddväxter. Man har uppskattat myntans lugnande och kramplösande och smärtstillande egenskaper och även använts som ett afrodisiakum.  Benägenheten för hybridisering mellan arterna gör släktet Mentha ett av de besvärligaste i vår flora = det finns ett stort antal mellanformer.
De olika myntaarterna har likartade medicinska egenskaper. De används invärtes vid gallbesvär, magkatarr, väderspänningar och förkylning. Utvärtes används myntaarterna som badtillsats och i munvatten. I stora doser är de inte ofarliga, men när det gäller den odlade pepparmyntan, Mentha x piperita – en korsning mellan grönmynta och vattenmynta föreligger knappast någon förgiftningsrisk.

Persiljans välbekanta doft och smak kommer från en eterisk olja med komplex och växlande sammansättning. De färska bladen innehåller järn, kalcium, fosfor, A- och C- vitamin. Persilja är inte bara är en utmärkt kryddväxt utan också en viktig läkeväxt: 5 g persilja täcker en människas dagsbehov av A-vitamin, 30 g räcker för att täcka  dagsbehovet av C-vitamin. Den bör användas så färsk som möjligt, eftersom uppvärmning förstör de värdefullaste aktiva ämnena.

Comments are closed.